nickanvanamnet

Usch, Madde o jag gick nyss en promenad med hundarna. De fick springa lösa och det var trevligt på alla sätt och vis....tills jag fick syn på en svart, äcklig tjock huggorm intill vägen!!!

Jag med min ormfobi, fick ju panik och halvsprang därifrån och kopplade Lovis. Madde fick tag i Kottan men ville gå fram till ormen.....

- Den är ju död!
- Ja men så bra då, skrek jag, nästan gråtandes.
- Men jag vill peta på den, med en pinne!
- Sluta den kan göra utfall!

Madde tog lite smågrus och släppte på den...ingen reaktion.

-Den är död!

Hon släppte en sten till, och då ryckte den till o for in i buskaget. Madde skrek till och jag var nära döden. Pulsen var skyhög, jag mådde illa, det susade i öronen och jag ville bara därifån!

Hahaha...ja vad ska man säga? Har man fobi så har man....

Vi gick raskt hemåt och fick syn på den här lilla krabaten hemma på gården:

                   
                    Riktigt gullig!

Nu har jag återhämtat mig, men kommer inte att gå den vägen igen förrän det är frost och alla ormar har krupit ner i sina hålor!