nickanvanamnet

Jag har de tjugo senaste åren, varit mer eller mindre styrd av tanken : Vad ska andra säga? Om jag gör på mitt vis kanske folk funderar, och vad ska de tro om mig? Jag har nog aldrig vågat stå för nånting egentligen av rädsla för vad andra ska tycka....

Härom dagen slog en ny tanke ned i mitt huvud : JAG SKITER I VAD FOLK TYCKER! Om någon mår dåligt av mitt sätt att tänka eller göra, så är väl det, deras huvudvärk! Jag lever mitt liv, och det kan ingen annan göra. För den delen behöver man ju inte bli egoist, men jag skulle verkligen behöva hitta mig själv tror jag.

Jag har nu levt själv med mina två barn i ett och ett halvt år nu, och nu kan jag nog fatta att JAG får fatta egna beslut. JAG behöver inte fråga nån annan. Det är en märklig och mäktig känsla!!

Efter en separation är man en halv människa....det gäller att hitta sin egna bortglömda halva, som man har skuffat undan nånstans. Jag tror jag börjar hitta min långt därinne....snart...

Att få skriva av sig det här satte igång nåt i mig...och just nu strömmar tårarna....


                     

Men tro inte att jag är ledsen...nej  jag har så mycket inom mig som ska ut, och det är så skönt att få släppa taget....