Bergochdalbana...

Livet består av 29000 dagar...eller hur var det? Hur många av dom ska man behöva må dåligt och vara ledsen? Dagen som började så bra, för att helt omkullkasta mig, för att sen bli lite bättre....men då ska man förstås få en djävulsk spänningshuvudvärk som grädden på moset!

                                           

Jaja, det som inte dödar.... det blir nog bra tror jag...nångång.

Jag har iaf varit ner och repat med grabbarna och det är ju fantastiskt roligt. Kände mig gråtfärdig när jag åkte dit, men man kan ju inte annat än bli glad när man är där :)

Nu känner jag att jag är på väg åt rätt håll,  nu kan allt bara bli bättre!

På tal om bättre, hoppas jag att Madde blir det. Hon har ont i halsen och mår allmänt tjyvens :(






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0